UTSTÄLLNINGSPLATSER och ADRESSER / EXHIBITION VENUES and ADDRESSES

Medverkande / Participants

EXHIBITION:
MATEI BEJENARU
GETA BRATESCU
CLAIRE FONTAINE
KAJSA DAHLBERG
SASKIA HOLMKVIST
KEN JACOBS
BJÖRN LÖVIN
MARIA RUIDO
JIRI SKALA
TAMAS ST.AUBY
RASA TODOSIJEVIC
CLAUDIA ULISSES
FILMPROGRAMME MODERNA MUSEET:
•13.11• JEAN-LUC GODARD
•16.11• 10 MINs WITH THE WORKING CLASS
•11.12• IMAGES OF WORK, WORKING IMAGES
•15.01• KEN JACOBS PERFORMANCE
SEMINARS AT IASPIS:
•20.11• REPRESENTATIONS OF LABOUR
•27-28.11• BAC WORKSHOP AT IASPIS: On the Conditions of Production
•3-4.12• ART FOR SOCIAL AND SPATIAL CHANGE
ADDITIONAL EVENTS
•30.11• GEOFFREY BATCHEN LECTURE AT INDEX
•25.4•FILMPROGRAMME AT E-FLUX
•25.4•IMAGE AT WORK PUBLICATION RELEASE
Saskia Holmkvist Rumänska kulturinstitutet
26 Oct - 18 Feb
still from Internship in Private, 2007
still from Internship in Private, 2007



Saskia Holmkvists film Internship in Private skildrar livet bakom kulisserna på en mindre konsthall. Filmen synliggör hur stora delar av produktionen i konstvärlden, liksom i många andra delar av samhället, vilar på osäkert, frivilligt eller dåligt betalt arbete.

Internship in Private är gjord i samband med en utställning på konsthallen Shedhalle i Zurich. Konsthallen definierar sig på sin hemsida som en plats för ” self-reflexive approaches to the production and representation of art” och vill lyfta fram ”socio-political topics”. Verket är alltså producerat inom ramen för en verksamhet som ser sig som en plats för kritiskt ifrågasättande av politiska och ekonomiska strukturer.
Detta både bekräftas och motsägs av Saskia Holmkvists verk. Å ena sidan har konsthallens ambition och självbild möjliggjort verket, å andra sidan ger filmen en skrämmande bild av de arbetsvillkor som konsthallens personal jobbar under.
Detta gäller såväl konsthallens anställda curatorer som de praktikanter som möjliggör konsthallens ambitiösa program genom att under en period arbeta gratis för att förbättra sina kontakter inom fältet och få relevant arbetslivserfarenhet.

Saskia Holmkvists metod är en dokumentation av en fiktiv terapi, där såväl curatorerna som praktikanterna samtalar med en psykoanalytiker om sin situation och sina tankar kring t.ex konsthallens hierarkiska struktur och de problem som uppstår när verksamheten är baserad på ett förment kollektivt arbete. Konstnären har bearbetat dokumentationen så att rösterna ibland flyter över gränsen till de andra terapideltagarnas historier och formar en mer generell berättelse om en ekonomisk och social struktur som de alla är delar av.

Filmen beskriver villkor som inte är specifika för Shedhalle, utan grundläggande för alla mindre institutioner som verkar inom samma fält. Dessa villkor, som har sin grund i kulturpolitiska beslut, snarare än i institutionernas egna ambitioner, har i dagens politiska klimat, blivit en osynlig, men ständigt närvarande faktor som påverkar inte bara institutionens arbete, men även inställningen till de egna arbetsvillkoren och i förlängningen den diskussion som institutionen kan föra. Det som skrämmer mest i Saskia Holmkvists film är inte praktikanternas villkor, de har ändå träffat medvetna val för att förbättra sina framtida möjligheter, utan snarare curatorernas närmast omedvetna anpassning till de villkor som styr stora delar av arbetslivet idag. De ställer enorma krav på sig själva, arbetar gärna dygnet runt alla dagar i veckan och kräver självklart samma flexibilitet och möjlighet att sätta verksamheten i första rummet av sina medarbetare. Att arbeta under dessa villkor är endast möjligt för personer som är unga, saknar familj, är friska och har god ekonomi. Den berättelse om samtiden och den kritiska granskning som konsthallen vill ge blir avhängig en specifik social grupps erfarenheter och möjligheter, vilket blir plågsamt tydligt i verket.

Saskia Holmkvist är född 1971. Hon bor och arbetar i Stockholm.


Saskia Holmkvist’s film Internship in Private depicts life behind the scenes of a smaller art institution. The film makes visible how large parts of the production in the art world, as well as in many other sections of society, rest on uncertain, voluntary or poorly paid work.

Internship in Private was made in conjunction with an exhibition at the art institution Shedhalle in Zürich. On its website, the institution defines itself as a place for “self-reflexive approaches to the production and representation of art” and claims that it wants to highlight “socio-political topics”. Thus, the work was produced within the framework of an activity that regards itself as a place for a critical questioning of political and economic structures.

This is both confirmed and contradicted by Saskia Holmkvist’s work. On the one hand the work was made possible thanks to the ambition and self-image of the institution, and on the other hand the film presents a frightening portrait of the working conditions under which staff labours. This is true both the for the institution’s employed curators and for the interns that realise the institution’s ambitious programme by working for free for a period of time in the hope of furthering their contacts in the field and gain relevant work experience.

Saskia Holmkvist’s method is a documentation of a fictitious therapy, where the curators as well as the interns talk to a psychoanalyst about their situation and their thoughts about the institution’s hierarchical structure and the problems that arise when the activity is founded on supposedly collective work. The artist has edited the documentary so that the voices sometimes float into the stories of the other participants in the therapy, and form a more general story about an economic and social structure, of which all are part.

The film describes conditions that are not specific for Shedhalle, but fundamental for all smaller institutions that operate in the same field. These conditions, which originate in cultural policy decisions rather than in the institutions’ own ambitions, have, in the contemporary political climate, become an invisible but omnipresent factor that affects not only the institutions’ work but also the attitude to people’s own working conditions and, as a result of this, the discussions that the institutions are able to pursue. The most frightening aspect of Saskia Holmkvist’s film is not the interns’ conditions, they have made their decisions voluntarily in the hope of furthering their future careers, but rather the curators’ almost subconscious adjustment to the conditions that govern large areas of today’s working life. They place enormous demands on themselves, gladly work around the clock seven days a week and, of course, demand of their colleagues the same flexibility and ability to always put work first. Working under these conditions is only possible for people who are young, have no family, are healthy and have a good economy. The story about our contemporary age and the critical examination that the art institution wishes to present is dependent on a specific social group’s experiences and possibilities, which becomes painfully obvious in the work.

Saskia Holmkvist was born in 1971. She lives and works in Stockholm.


Skeppsbron 20, 111 30 Stockholm
Rumänska kulturinstitutet
26 Oct 6pm:
Saskia Holmkvist in conversation with Helena Holmberg, Matei Bejenaru and Niclas Östlind