|
Sara Appelgren, Detalj från utställningen Set Up, 2006 |
|
Sara Appelgren SET UP 8 september - 8 oktober
”Life is largely a matter of expectation”, Horace I sina verk har Sara Appelgren visat insikt och kännedom om det subtila i relationen mellan avsändare och mottagare. Alltid med fokus på uppkomsten av visuell mening, och hur förståelse etableras eller rent av tvingas på oss. Utställningen ”Set Up” består av utvalda bilder från två pågående projekt. I ”Settings” (2005) avbildar hon foajéer från flera teatrar och operahus. Resultatet blir skapandet av en "yttre miljö" som, likt de ursprungliga förmaken på bilderna, är minutiöst förberedd för att väcka förväntningar. I Saras verk utvecklas Foajén till något mer än sin strikta funktion som ett övergångsområde mellan det verkliga och skådespelet, och blir en träffande metafor för övergången mellan det ordinära och det extraordinära. I ”Mingle” (2006) presenterar hon åskådare som sociala varelser bundna av hierarkier av uteslutande och acceptans. Till skillnad från hennes tidiga verk, utmanar hennes karaktärer nu rummets gränser och trotsar etablerade regler för socialt beteende. Vem är egentligen åskådare när alla subjekten i ett rum är involverade i samma komplexa spel av sökande och synande? “Life is largely a matter of expectation”, Horace In her work, Sara Appelgren has shown insight and awareness for the subtleties in the relation between viewer and producer. She also works frequently on issues regarding the construction of meaning and how that is visually established or even forced upon us. The exhibition “Set Up” consists of pictures chosen from two of her ongoing projects. In “Settings” (2005) she depicts interiors of foyers from several theatres and opera houses. The result is the creation of an “outer environment” that just like the original antechambers is meticulously prepared to raise expectations. In Sara’s work, the Foyer goes beyond its function as an intermediate area between the real and the act, and becomes an apt metaphor for the transition between the ordinary and the extraordinary. In “Mingle” (2006), she presents spectators as social beings bonded to hierarchies of exclusion and acceptance. Unlike her early works, her characters are now expanding the boundaries of the room and defying established rules of social behaviour. Who is really the spectator when all the subjects in a room are engaged in the same complex game of searching and scrutinising?
|
| |
|