 |
Anneè Olofsson, Grand Carniche – The Dealer, 2006 |
|
Anneè Olofsson
4 oktober-2 november
Anneè Olofsson tillhör den generation konstnärer som framträdde under slagordet "det nordiska miraklet" under senare delen av 1990-talet. Fram till nyligen bodde och arbetade hon i New York, och hon är kanske mer synlig internationellt än hemma i Sverige.
Anneé Olofsson inledde sin konstnärliga bana i början av 1990-talet och har en omfattande produktion av foto- och videoverk som kretsar kring några centrala teman. Under det senaste året har Mia Sundberg Galleri hjälp till att samordna en större retrospektiv utställning av Anneé Olofssons arbeten för tre konstinstitutioner i Sverige: Kristianstad konsthall, Västerås konstmuseum och Bildmuseet i Umeå. Den sista utställningen i denna serie invigdes den 15 juni 2006.
Anneè Olofssons senaste projekt, The Conversation (2006, färgfotografier och inbyggda CD-spelare, varierande mått) består av fotografiska bilder som visar konstnären i färd att "tjuvlyssna" på någons intima samtal. Vi ser henne trycka örat till en vägg klädd med dyra blommönstrade tapeter. Om vi trycker örat till bilden kan vi höra samtalet från bildens "baksida", tack vare en CD-spelare som installerats bakom fotografiet.
I The Conversations har Anneè Olofsson arbetat med tapeten som ett tvångsmässigt dekorativ element. Varje bild har hängts på ett väggavsnitt som klätts med samma tapet som på bilden. De föremål vi väljer att ha hemma kan förvandlas till tvångsföreställningar: ju mer vi följer vår egen smak i inredningen, desto tydligare blir det att hemmet är en tillflyktsort, och det kan gradvis komma att kännas som ett fängelse.
De tvångsföreställningar och den oro som kommer till ytan i Anneè Olofssons arbeten påminner oss om livets mörkare sidor: dunkla rädslor för fysiskt tillintetgörande eller förödmjukelse, de förbjudna drifternas dragningskraft. Hennes arbetsmaterial är "det personliga", de sidor av en människas liv som är alltför intima för att kunna förstås som "individuella erfarenheter" och därför måste abstraheras, generaliseras, formaliseras. Ett återkommande tema är en något affekterad figur (ofta spelad av henne själv) med en benägenhet att stänga in sig bland invanda och trygghetsskapande företeelser, att kura ihop i sitt eget bo och bokstavligen gömma sig undan omgivningen.
Anneè Olofsson belongs to the generation of artists who emerged under the “Nordic Miracle” catchphrase in the mid-to-late 1990s. Until recently living and working in New York, she is perhaps more visible internationally than in her native Sweden.
Since the early 1990s Anneè Olofsson has produced an extensive body of photographic and video work revolving around a few central themes. During the last year Mia Sundberg Galleri has helped coordinate a larger-scale retrospective of Anneè Olofsson's work for three public venues in Sweden: the Kunsthalle Kristianstad, the Västerås Art Museum and the Umeå Art Museum. The last segment of this tour opened on 15 June 2006.
Anneè Olofsson's latest project, entitled The Conversation (2006, C-prints and built-in CD player, dimensions variable) consists of photographic images of the artist “eaves- dropping” on someone's intimate conversation. We see her pressing her ear against a wall plastered with expensive floral wallpaper. If we in turn press our ear to the image we hear the conversation from “behind” the picture due to a CD-player installed on the back of the photograph.
In The Conversations Anneè Olofsson has worked with wallpaper as an obsessive/decorative element. Each image is hung on a wall segment covered with the same wallpaper as in the image. The objects we choose to place in our own homes can become full-blown obsessions: the more we make our house just the way we want it, the more it becomes – initially – a refuge and then a prison.
The obsessions and anxieties surfacing in Anneè Olofsson's work evoke the darker side of life: obscure fears of physical annihilation or humiliation, the pull of forbidden desires. Her working material is the “personal”: those parts of a person's life that are too intimate to be grasped as “individual experience” and must therefore be abstracted, generalised or formalised. A recurrent theme is a highly self-affectionate persona (often featuring herself as the subject/model), who tends to shut herself off indoors surrounded by the most familiar and reassuring phenomena, a nest in which to curl up and literally hide away.
|
| |
|
