UTSTÄLLNINGSPLATSER och ADRESSER / EXHIBITION VENUES and ADDRESSES

Medverkande / Participants

EXHIBITION:
MATEI BEJENARU
GETA BRATESCU
CLAIRE FONTAINE
KAJSA DAHLBERG
SASKIA HOLMKVIST
KEN JACOBS
BJÖRN LÖVIN
MARIA RUIDO
JIRI SKALA
TAMAS ST.AUBY
RASA TODOSIJEVIC
CLAUDIA ULISSES
FILMPROGRAMME MODERNA MUSEET:
•13.11• JEAN-LUC GODARD
•16.11• 10 MINs WITH THE WORKING CLASS
•11.12• IMAGES OF WORK, WORKING IMAGES
•15.01• KEN JACOBS PERFORMANCE
SEMINARS AT IASPIS:
•20.11• REPRESENTATIONS OF LABOUR
•27-28.11• BAC WORKSHOP AT IASPIS: On the Conditions of Production
•3-4.12• ART FOR SOCIAL AND SPATIAL CHANGE
ADDITIONAL EVENTS
•30.11• GEOFFREY BATCHEN LECTURE AT INDEX
•25.4•FILMPROGRAMME AT E-FLUX
•25.4•IMAGE AT WORK PUBLICATION RELEASE
Jean-Luc Godard: Tout va bien Moderna Museet, biografen.
Lördag 13 november, 14.00
still from Tout va bien (1972)
still from Tout va bien (1972)



Jean-Luc Godard: Tout va bien (1972)
Introduktion av Trond Lundemo.

Jean-Luc Godard kan sägas vara den bland de betydande filmregissörerna som djupast påverkades av händelserna i maj 1968. Han kan till och med sägas ha förekommit dessa händelser, särskilt i La chinoise (1967), men även i Weekend (1967) och Le gai savoir (1968). Efter dessa spelfilmer deltog Godard i ett antal ciné-tract-filmer om strejkerna i maj och i arbetarnas egna filmproduktioner. Dessa kollektiva produktioner följdes av ett flertal essäfilmer tillsammans med Jean-Henri Roger, och strax därefter, med Jean-Pierre Gorin under namnet Groupe Dziga Vertov. Den motvilja mot auteur-begreppet som omfattades av gruppen kompliceras i Jean-Luc Godards fall av att dessa filmproduktioner i hög grad sågs som ”Godards filmer”. Tout va bien (1972) intar en särställning bland dessa filmer eftersom den är Vertov-gruppens enda spelfilm. Det gör den inte mindre intressant. Den använder sig av ledande filmstjärnor från den kommersiella spelfilmens område (Jane Fonda och Yves Montand) för att reflektera över filmindustrins roll mot bakgrund av arbetarnas strejker och manifestationer 1968. Det är en i grunden marxistisk film som inleds med undertecknandet av lönecheckarna till de två stjärnorna. Medan Vertovgruppens tidigare filmer ville förändra själva filmproduktionen – dvs inte bara producera politisk film utan snarare ”göra film på ett politiskt vis” – kan Godards senare produktioner sägas använda sig av tidig videoteknik för ett återuppfinnande av film- och televisionsmediet. Detta gör Tout va bien till det enda av Godards verk som utnyttjar ”det traditionella filmformatet” mellan Le gai savoir och Sauve qui peut (la vie) (1979), även om ingen av dessa filmer är ”traditionell” enligt dagens norm. En viktig aspekt i dessa filmer är särskiljandet av ljud och bild, för att möjliggöra nya kombinationer. Den analytiska praktiken är fortsatt en grundläggande aspekt i Godards filmer och videor idag, tillsammans med intresset för ljudet och bildens arbete.


Jean-Luc Godard is arguably the major director who was most profoundly influenced by the events of May 1968. He could even be said to anticipate these events, especially in La chinoise (1967), but also in Weekend (1967) and Le gai savoir (1968). After these fiction features, Godard participates in a number of ciné-tracts on the strikes of May and on workers’ own productions of films. After these collective productions, Godard continues to make a number of essay films together with Jean-Henri Roger, and soon after, with Jean-Pierre Gorin under the name of Groupe Dziga Vertov. This anti-auteurist stance is however highly complex in the case of Jean-Luc Godard, as these films were to a large extent received as ‘Godard films’. Tout va bien (1972) stands out among these films, as it is the only fiction feature produced by the Vertov group. This doesn’t make it less interesting, however, as it makes use of major stars of the commercial cinema (Jane Fonda and Yves Montand) to reflect on the role of the cinema industry in the face of the workers’ strikes and manifestations of 1968. It is a thoroughly marxist film, opening with the signing of the checks to pay the two stars. While the preceding films of the Vertov group are engaged with alternative ways of film production – i. e. not only to make political films but “to make films politically” – the following productions by Godard make use of the early video technology to engage with a re-invention of cinema and television.
This makes Tout va bien the only work by Godard to exploit the ‘traditional cinema format’ between Le gai savoir and Sauve qui peut (la vie) (1979), even if none of these films are ‘traditional’ by any of today’s standards. One major concern of these films is the dissociation between the sound and the image, in order to recombine them in new ways. This analytical practice remains a major feature of Godard’s films and videos today, still concerned with the work of the sound and the image.


Trond Lundemo

Tout va bien France 1972
Dir. Jean-Luc Godard, Jean-Pierre Gorin 95 min/35mm/colour /Swedish subtitles


Moderna Museet
Skeppsholmen, Stockholm
+46 8 519 552 00 www.modernamuseet.se